Igår träffade jag och pratade med Sara sedan en månad tillbaka, om inte mer. Hon skickade sms till mig eftersom att hon hittat mina byxor som jag letat efter så jävla länge. Hon hade förmodligen tagit med dem hem till henne någon gång och glömt väskan hemma eller förväxlat hennes cammobrallor med mina. Jag fick även min dator plus allt mitt garn som jag glömt. Det känns bra att allt är hemma hos mig nu. Det ligger säkert något mer hos henne som jag kommer att få hämta, urrh...
Känslan jag fick när hon skickade sms var...panik? Jag gick i princip direkt när jag fått smset av henne, hon hann inte ens kolla sin mobil innan jag var där, jag hade tur att dörren där nere var öppen, hahahah. Hjärtat bultade sjukt hårt när jag stod utanför dörren, påväg att knacka. Jag knackade först tre knackningar, jag hörde att hon var där inne. Jag visste att hon skulle öppna bara att hon inte hörde men en röst i huvudet sa åt mig att hon aldrig kommer att öppna. Jag gjorde ett till försök, hon öppnade, stod där i dörröppningen, kollade på mig och jag kollade på henne med ett leende. Gosh, that felt good. Hon mår hur bra som helst. Jag är glad för hennes skull! Vi hälsade, jag distanserade mig från henne hela tiden dock, hon kom för nära vissa gånger även om det för henne var omedvetet kändes det konstigt, hon var nästan en främling för mig men ändå inte. Jag visste inte vart jag skulle börja. Jag frågade vart hon hittat mina byxor efter 20 sekunder, hon sa att de låg i en resväska. Jag sa att det var skönt att hon hittat dem, annars hade de blivit bortkastade pengar. 650 SEK eller vad det var de kostade nu igen. Inte för att jag tänker att använda dem utan mer för att de kan vara bra att ha, det är inte direkt byxorna man fryser i om man skulle få för sig att dra ut i skogen på äventyr.
Hon bad mig komma in och kolla på hennes nya tv, en 42:tum'are! Hon snackade vidare, jag lyssnade på henne, hon frågade mig saker och jag pratade på. Jag frågade om jag kunde få en kopp kaffe eftersom att jag tvingat mig själv ifrån ett WC3-game med killarna, men det sistnämnda sa jag ju förstås inte. Det var en självklarhet att jag fick! Vi fixade kaffe och gick in till hennes sovrum, fortsatte snacka, jag rökte för att hålla mig i skinnet lite eller snarare underhålla mig lite med annat samtidigt så att jag slapp bli nervös, inte för att jag kände mig nervös...mer om jag skulle få för mig att bli det liksom.
Kaffet blev klart och vi snackade vidare om nästan allt, hon ville att jag skulle göra ljus åt henne när jag nämnde att jag pysslade med ljusstöpning, eller att jag skulle börja göra det nu till samhain.
När jag druckit klart fick jag alla sakerna och jag gick...men inte utan en kram. En snabb vänskaplig kram. Det var enda gången jag var närmre henne än 2 meter. Det kändes konstigt, men vi höll inte om varandra mer än 1,5 sekund eller så, en principgrej som bra vänner av olika kön vanligtvis gör, tror jag?
Precis innan jag gick undrade om vi kunde hitta på något någon gång men jag uttryckte mig helt åt helvete.
- Men du, vi kan väl höras av någon gång?
- Ja, det gör vi definitivt! Det är inte så svårt att missa varandra.
Där stod jag helt ord...lös? Varför sa jag inget annat, förklarade vad jag menade? Jag är verkligen rädd för dispyter och nekningar, så jag ansåg att det svaret jag fick var bättre än något krimskrams att hon inte kan eller ett rakt nej. Så min respons blev:
- Nej, precis, haha! Hejdå, ha det bra!
Och så gick jag min väg direkt.
Jag vet inte om det är värt att ta upp kontakten med henne öht, kanske lika bra att lämna flickstackaren ifred, jag känner mig som en liten terrorist ibland, inte för att jag tar upp kontakten först, eller visst, det gjorde jag iof efter sommarlovet, men igår var det hon som tog kontakten med mig.
När jag kom ut skällde jag ut mig själv hårt i mitt egna huvud. Jag skrek åt mig att jag betett mig som en jävla idiot. Men det försvann snart när jag antog att hon kanske inte misstolkat något jag berättade för henne. Men för att döma från hennes respons så verkar hon ha misstolkat det.
Jag hoppas inte att jag rev i något för det var verkligen inte min avsikt, jag skulle inte vilja att hon skulle riva upp något i mig. Hur som helst är vi båda två som siamesiska tvillingar som suttit ihop ett tag, vi kan inte sy ihop oss igen eftersom att båda fortfarande är såriga och variga. Jag kan inte vara den enda av oss som har ångrat saker i vår f.d kärleksrelation, som har längtat efter det som var så mycket att man nästan velat gråta.
För att summera gårdagen var den verkligen ett steg framåt men två steg tillbaka, nu kommer jag förmodligen att svänga ut från min till synes enspåriga gång en gång för alla, jag behövde det där, jag växte av det där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar