Igår hände något relativt tråkigt. Min umgängeskrets har börjat trigga upp varandra däribland jag, verbalt och genom att förstöra varandras psyken. De försätter mig i den kalla världen, där jag inte vill hamna. Åker alla rutschkana dit eller vad är det frågan om? Jag får väl vända det åt det andra hållet istället. Jag vill stanna i värmen med alla andra, frysa har jag gjort tillräckligt länge. Önskar ibland att jag slapp offra på mig själv så mycket för att göra saker behagligare för mig själv och andra. Ofta ingen respons för det jag gör, är det för att jag sluter gången helt och hållet eller finns det ingen tacksamhet kvar? De river i mig att få veta, det river i mig att få höra. Jag hör dig mannen, jag kommer ihåg dagen då du betedde dig riktigt svinaktig mot mig, reason?: None. Jag trodde vi skulle hålla ihop, jag trodde det var vad vänner gjorde, att man skrattade med vänner, inte att man blev nedtryckt av sina vänner.
Återigen känns livet som en jävla slagfält. Jag ska vinna, era jävlar. Sätter sig över mig sådär? We travel in pack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar